I tio år så var du en utav oss, en utav familjen Lindberg. Nu finns varken familjen Lindberg eller du.
Fanny, jag minns då du var liten valp och tuggade sönder ALLT du kunde hitta, alla våra jackor, alla mina leksaker.. ALLT! Jag minns alla gånger du dregglade på mig och syrran hela vägen i bilen upp till fjällen..Jag saknar detta..

Jag saknar alla gånger jag kom hem från skolan och DU var den första som mötte mig i hallen, alltid lika glad.
Du var alltid full av energi och att du var gammal var något som man aldrig ens tänkte på.
Jag saknar alla gånger man satt i soffan och du kom och ville "hålla tass". Jag saknar att ha någon som sitter och väntar på att få äppelskruttet, jag saknar DIG!

Hunden är människans bästa vän, du var min bästa vän! Du hade allt man önskade sig hos en hund. Alltid lika glad, mot alla!
Det värsta av allt är att jag inte fick möjligheten att ta farväl..
Jag tror nog inte att man förstår känslan av att förlora ett husdjur om man aldrig varit med dom det förr. Det gör ont.




Måste allt komma på en gång?
Ibland så undrar jag hur mycket skit man orkar ta här i livet..